DET BLODIGA SKÅDESPELET
Det var brukligt att avrättningsplatsen låg på en plats där många människor passerade,ofta vid en landsväg. Tanken var att folk skulle bli påminda om vad som väntade ifall lagen inte följdes. När någon blev avrättad var det många människor som kom för att se det blodiga skådespelet. Stämningen kunde i vissa falla liknas vid våra dagars sportevenemang. Det kunde gå livligt till vid en avrättning, särskilt vid en hängning. Bödeln var tvungen att tillsammans med offret klättra upp på en stege till galgen. Sedan skulle han fästa repet kring stocken och därefter knuffa ner den dödsdömde från stegen. Inte sällan bjöd offret motstånd och regelrätta slagsmål utkämpades på stegen. Det var först i mitten på 1700-talet som man uppfann fallucka.

BÖDELN
Bödeln och hans familj tillhörde inte samhällets populäraste personer. De levde ofta avskilt och folk undvek deras umgänge. Man kan tänka sig att det var ett psykiskt pressande jobb att inneha. Många styrkte sig med brännvin och det hände att berusade bödlar fick hugga flera gånger med yxan innan de lyckades skilja huvudet från kroppen, allt under den dödsdömdes ångestskrik. Eftersom familjen var illa ansedd i resten av samhället fanns oftast bara ett jobb ledigt för en skarprättares son, yrket gick vanligtvis i arv. Ett exempel på detta är från Örebro; i oktober år 1643 skulle tre rövare avrättas. Den gamle bödelns syn var så dålig att man var rädd för att han inte skulle kunna pricka rätt med yxan. Myndigheterna såg därför till att sonen tog över jobbet. (en bödelsyxa är funnen i marken och förvaras hos Örebro Läns Museum)

HÅRDA STRAFF
Vid avrättningen i Adolfsberg 1643 skulle även en tjuv få plikta med livet. Här gjorde man skillnad. Att öppet röva någon på hans ägodelar uppfattades inte som lika fult som att stjäla i "lönndom". Tjuven skulle hängas och rövarna halshuggas. Halshuggningen ansågs som en ädlare metod. Ända sedan medeltiden kunde man också få en skärpning av dödsstraffet. "Stegling" var ett vanligt följdstraff. Offrets kropp spikades fast på ett tillsammans med det avhuggna huvudet. I vissa fall högg man dessutom av den högra handen, ibland medan offret levde. "Rådbråkning" var ett annat grymt straff. Med hjälp av ett vagnshjul krossade bödeln armar, ben och bröstkorg på offret. Kroppen flätades sedan in i hjulet för att ställas ut till allmänt beskådande.

BÖDELN GJORDE SITT JOBB
Tjuven, som hette Nils Svensson, vädjade till landshövdingen om att hans kropp skulle grävas ned efter avrättningen. Det var nämligen så, att tills väder och vind och rovdjur gjort sitt skulle kropparna lämnas kvar på avrättningsplatsen, som varnande exempel. Tanken på att hans kropp skulle hänga kvar i galgen skrämde honom. Man vet inte om Nils fick sin vilja igenom. Den nye bödeln gjorde i varje fall sitt jobb och lämnade efter sig tre halshuggna rövare och en hängd tjuv.

JAKOB PERSSON
År 1687 greps Jakob Persson för att ha stulit ett par oxar i Skänninge. Detta blev startskottet på en sällan skådad stöld- och rymningsturnè, som slutade i Adolfsberg två år senare. Jakob lyckades rymma två gånger innan han ens hunnit rannsakats. När han var på rymmen gjorde han inbrott och stal hästar. Sin fräckaste kupp genomförde han efter andra rymningen. Han lyckades göra inbrott i Örebro slott, vilket han nyss rymt ifrån. I en sal på slottet tog han en mängd värdeföremål. Dock greps han dagen efter. Inför den häpna rätten redogjorde han om vad han stulit både före och efter det första gripandet. Han gjorde själv en förteckning över närmare tjugo hästar och minst två oxar som han stulit. Ett par dagar senare erkände han ytterligare några häststölder. Värdet av bytet på slottet beräknades till 1.702 daler kopparmynt.

TIDELAG
I mars dömdes Jakob Persson till döden genom hängning. Straffet ändrades sedan till livstids straffarbete på Marstrands fästning. Jakob ville hellre dö än att leva i träldom resten av livet. Han erkände därför att han fyra år tidigare hade haft sex med sin fars häst. Rätten trodde att han ljög och två dagar senare erkände han att han hittat på historien för att få dödsstraff. Han ångrade gråtande vad han gjort och sa att han nu var beredd att ta sitt straff. På vägen till Marstrand lyckades Jakob fly vid två tillfällen innan man till slut kunde föra honom till fästningen. Han hade under sin korta tid i frihet hunnit med några inbrott och häststölder.
 

TILL NORGE
Året därpå lyckades han tillsammans med en annan fånge fly från fästningen. Efter nya inbrott greps de båda i Motala. Jakob och hans kamrat rymde dock under transporten tillbaks till Marstrand. Efter en kort tid i frihet infångades Jakob igen. Nu tog man inga risker utan försåg honom med både fot- och handbojor. Jakob gav dock inte upp så lätt. Vid de få tillfällen han fick lämna sin cell kom han över både en borr och en kniv. Efter att ha fått upp celldörren och ena fotbojan simmade han över till fastlandet och tog sig till fots hela vägen tillbaka till Närke. I Kräcklinge gjorde han inbrott på en gård och med en stulen häst tog han sig in till Örebro . På borgmästarens kontor kom Jakob över pistoler, gevär värjor, pengar och kläder. Han red sedan iväg med hela bytet mot Stockholm. Ganska snart blev folk misstänksamma och han red därför vidare genom Dalarna till Norge.

RESANS SLUT
Efter sex veckor i Norge återvände han till Sverige och slutligen tillbaka till Örebro-trakten. I Stora Mellösa gjorde han inbrott hos kyrkoherden. Under tiden slet sig hans häst och han fick gå sista biten in till Örebro. Efter en rad inbrott i staden red han till södra Dalarna där han sålde det mesta av tjuvgodset. Den 24 oktober 1689 tog resan slut. Jakob greps strax utanför Kopparberg och fördes till Örebro. Svea hovrätt dömde honom till döden genom hängning och domen verkställdes i december 1689.

AVRÄTTNINGSPLATSEN BLIR DJURKYRKOGÅRD
På 1920-talet anlades, på initiativ av Örebro stads- och läns Djur och Naturskyddsförening, en begravningsplats för djur på den plats där det tidigare varit en avrättningsplats. Enligt uppgift är begravningsplatsen en av landets äldsta. 
Under åren 1926-1966 hade stadsskogsvaktmästare K Sandgren hand om tillsynen av platsen. Han efterträddes av R Nederman fram till 1974. Därefter tog Djurens Vänner hand om skötseln fram till 1978 då Örebro Läns Djurvärn med Martin Gustavsson i spetsen tog över ansvaret under några år. Gustav Häger var den som sedan tog vid fram till hösten 1994 då han på grund av sin höga ålder drog sig tillbaka. Föreningen Franciskuslundens Vänner bildades med en interimsstyrelse 940515 och föreningens syfte och mål är skötsel och bevarande av djurkyrkogården som numera fått namnet FRANCISKUSLUNDEN.
Första årsmötet hölls 950402 då ordinarie styrelse valdes, stadgar antogs och arbetsgrupp utsågs. Därefter har föreningen Franciskuslundens Vänner, som arrenderar marken av Örebro Kommun, varit ansvariga för skötseln av Franciskuslunden.